(OBS arbetande text med dyslexivarning + English text at http://biopsychosocialmedicine.com/projects/innovation-and-development-of-a-more-effective-care/challenges-for-future-care-here-focusing-only-on-who-decides-normative-evidence-vs-clinical-ideographic-evidence/
Ett effektivt kliniskt fokus fordrar modeller och praktiska verklighetsbaserade metoder där inte bara individuella variationer utgås ifrån utan också i princip varierande variationer inom och mellan individer över situationer och tid. Dessutom utifrån ett biopsykosocialt verklighetsförankrat perspektiv/paradigm, något som knappast vi är i början av början att utveckla teoretiskt och praktiskt. Detta trots att vi inser att verkligheten är extremt komplex och är något som medicin/psykologi/psykiatri bör utgå ifrån och inte extremförenkla – om vi nu avser att hälsoområden skall försöka initialt förebygga, verklighetsrelaterat utreda och åtgärda utvecklade dysfunktioner – medicinska, psykologiska/psykiatriska!
Omöjligt? Kanske, men skall vi åtminstone försöka hantera människors verkligheter så finns ingen annan väg att gå – framåt!
Många hinder föreligger i nuläget, politiska maktelitens inkompetens, paradigmatiskt tillkortakommande (svårt bygga på reduktionism ..), metodologiska brister hantera extremt komplicerade processer med traditionella evidensregler och ej biopsykosociala systemintegrerade medicinska/psykologiska/psykiatriska utrednings- och interventions praktiska tillämpbara applikationer samtidigt som en teknologi utvecklas som saknar just ovan nödvändiga kunskaps/praktisk plattformar där dock själv teknikutvecklingen (inklusive AI) i sig utgör stora möjligheter. Denna obalans kan dock hanteras på ett otraditionellt, innovativt sätt som jag nedan mycket kort antyder – eftersom det sannolikt är patentbart.
När det gäller evidens begreppet som på intet sätt för förstås som absolut kunskap utan bristfällig sådan som dock mänskliga hjärnan förmåga att hantera just bristfällig kunskap kan till viss del användas tillsammans med kompletterande metodologi/teknologi.
Men här avser jag att enbart fokusera på begreppet klinisk evidens! Normativa studier är inte användbara effektivt på kliniska nivåer även om empirisk normativ vetenskap (som i princip bör arbeta mot falsifiering av hypoteser) så är det ofta den som ”pekar med hela makt-handen vad som gäller”. Samtidigt kan man kliniskt arbeta med ”evidensbaserade tänket” dels via single case design och dels via att med dynamiska mätsystem (där så är möjligt direkt eller indirekt) kontinuerligt följa initialt tolkad a priori diagnosprediktionshypotes (DPH) i den följande interventionsprocessen. Detta möjliggör att modifiera DPH (t.ex. George Kelly´s, 1955, formulerar motiverande skäl till sådant arbetssätt). Givet också att interventionen byggs upp utifrån ”patient som utbildad, rimligen kompetent resurs och medarbetare i sin egen rehab” (i vår version grupputbildning och vid behov handledd coachning) eftersom själva praktiska och metodologiska arbetssättet möjliggörs mer effektivt om patient uppgraderas till medarbetare – OBS utifrån var och ens rimliga möjligheter som i praktiken enligt min erfarenhet ofta även överraskar patienterna själva – en faktor som jag på annat håll diskuterar utifrån en något modifierad, by definition av begreppen placebo och nocebo!
Mitt sätt att använda DPH och sisngle case design sammanfattas i IBED-metoden, Individuell Biopsykosocial Evidensbaserad Dokumentation … kommer mera här framöver …
OBS att ovan mer är en aptitretare än vetenskapligt och klinisk ingående information, motiverad ovan varför!
Intresserade av en fortsättning kan maila till info@stressmedicin.se
